Jag känner livet i mig! Isen smälter, det börjar bli vår, jag börjar bli glad och när man väl håller på att komma ut ur kylan och mörkret inser man hur tungt det varit, nu när man vågar kika tillbaka.
De här intensiva åren har nästan varit som i ett töcken och jag hoppas att jag kommer att komma ihåg något när jag ser mig i backspegeln om några decennier. Annars har jag tusentals bilder och videofilmer att gå igenom...
Det där med tre barn på tre år kräver en uppsats så jag tänkte ta det i etapper. Det är ju många aspekter i livet som påverkas. Hur klarar barnen det, hur klarar kroppen det, hur klarar kärleken det?
Jag börjar med barnens perspektiv. De kommer förmodligen nästan att vara som trillingar eftersom de är så nära i ålder. Jag har själv inga syskon så jag kan inte jämföra med min egen uppväxt, men jag kan se att de har otroligt roligt tillsammans och att de yngre lär sig av de äldre, vilket tycks snabba på deras utveckling. Stimulansen är stor.
Det positiva med att ha tre barn tätt är att de verkligen har utbyte av varandra och leker. De använder samma leksaker och kan nästan byta kläder. När Vera också blir lite större kommer det vara lätt att hitta på aktiviteter som alla tycker om eftersom de är i ungefär samma fas.
Det negativa med att ha tre barn tätt är att de alla slåss om mamma och pappa. De konkurrerar med varandra (men det gör kanske alla syskon) och ibland vill alla vara bebisar och ligga i famnen. Julie är 3 år och storasyster, men hon är ju inte stor. Sedan Vera kom har det skett en viss regression. Hon kan, men hon vill inte kunna. Hon vill vara liten, hon vill ha hjälp. Sedan i nästa sekund är hon en stor tjej och sen är hon mamma och rollerna pendlar hit och dit och det är både jättekul och jättejobbigt att vara störst. Men roligast tycker hon nog ändå att det är att vara störst. Speciellt när hon får rosa lypsyl och inte Emil. För han är för liten. Och han förstår inte. Och Julie är en stor tjej som nu vill ha nagellack (hjälp! Börjar det verkligen så här tidigt?). Blått nagellack ska det vara. Och hon vågar rida på en häst som heter Ceder och det vågar inte Emil. Det är Emil som är hennes största konkurrent just nu. Vera är hennes lilla älskling och hon gör verkligen allt för henne. Det är underbart att se. Vera skäms bort med leksaker, nallar, nappar och spex.
Emil är ju mittemellan och just nu i trotsåldern. Han är snäll mot Vera och drar Julie i håret. Han har en lugn grundläggning, men just nu är han två år och ja, tvååringar är ju som de är. Jag hoppas bara att det är en tillfällig fas. Han har inte varit speciellt svartsjuk av sig alls. Han känner inte till ensambarnets roll och har aldrig haft privilegiet. Han fyllde år för en månad sedan och precis som en klocka har han gått in i en ny fas - busar, terroriserar och charmar sig sedan ur alla situationer.
Vera. Lugn som en filbunke och alltid glad. Harmonisk av nödtvång kanske, men hon har landat i kaoset som om det vore i bomull. Skriken verkar inte bekomma henne. Hon tittar glatt på bråkstakarna och undrar vad det är för spännande som händer.
Det svåra är att få egentid för Julie och Emil. Vera har sin egentid när de är på förskola. Då myser jag och lilla Vera hemma, går på promenad eller babysimmar.
Som mamma känner att man aldrig räcker till, men å andra sidan hade kanske ett endabarn hade krävt mer uppmärksamhet. Våra barn har varandra och det frigör tid för mig och gör att de aldrig känner sig ensamma. Så fort Vera inte ammar mer ska jag försöka ha lite ensamtid med Julie respektive Emil. Jag vill gärna uppskatta dem var för sig. Eftersom jag själv är ensambarn och har alltid avskytt det, därför känns det som en gåva att ge mina barn syskon, men jag har fått kommentarer om att "Hur kan du göra så mot dina barn?" Men jag upplever det som om de är lyckliga barn och lyckliga tillsammans. I mina ögon är det främst fördelar med att ha syskon tätt, men vi får väl se sedan när de är stora och kan utvärdera sin uppväxt...
Ni undrar förmodligen hur skillnaden är på att ha ett, två eller tre barn.
Att få första barnet var det hårdaste för mig eftersom Julie var prematur och jag var oerfaren mamma. 1420 gram och 40 cm. Första barnet. Sondmatning. Hjärnscanning. Kuvös. Den skräcken är omätbar med allt annat. Jag var som ett darrande asplöv hela tiden.
Att få andra barnet fullgånget var en revansch, men det var en chock att få två barn. Jag hade inte återhämtat mig helt psykiskt från neotiden (även om jag hade gått och pratat med någon om det). Rent logiskt hade jag redskap att hantera det och förstå att Emil inte var en lika skör fågelunge, men rent känslomässigt reagerade jag på min tidigare erfarenhet och hade svårt att sova på nätterna, hade andningslarm på Emil, handspritade mina händer blodiga tills han var fem månader och vi hade hunnit in i maj månad och RS-säsongen var över. Gradvis blev jag lugnare - av ren utmattning kanske, eller så insåg jag att mina barn faktiskt var starka och friska.
Att få tredje barnet har varit det lättaste emotionellt. Inget andningslarm. Kort tredagarsblues, men annars inget. Som J sa: Att få två barn är mer än dubbelt så jobbigt. Men att få tre barn är inte tre gånger så jobbigt.
Trean följer med, slinker in i rutinen på något lätt, omärkligt sätt.
Jag har ju tre barn som sagt, så inläggen blir lite utan struktur, utan förfining, men jag tänker att det är bättre att skriva något än inget. Det får bli allt för denna gång. Men fortsättning följer! Ska skriva lite mer om den fysiska påverkan på kroppen, förlossningarna, kärlek och ja, om ni har några frågor om något så passa på!
