J säger att han inte förstår vad de menar när de pratar om att gravida har humörsvängningar. Detta efter att jag just har hållit på att kollapsa över att mina nybakta baguetter som jag har slavat med i två dagar inte hade rätt färg och tillräckligt stora luftbubblor, till att sedan hux flux helt ändra kurs och utnämna dem till det bästa bröd jag någonsin har bakat! Det omdömet kom efter att J trugat i mig en bit med smält smör på. Hade lilla jag verkligen åstadkommit detta? Jag var stolt (och förmodligen irriterande pompös) hela dagen igår. 
Dansk risgrynsgröt dränkt i smör 
Den svenska, lite mer blygsamma varianten med mjölk.
Vi har tagit med oss en del saker från våra resor. Griffeltavla från svärföräldrarna i Danmark, jätteklocka från Prag, badrumsskylt från Frankrike och blommig soffa från London. Nu väntar vi bara på lamporna från Seychellerna (vi är utsatt för viss ekonomisk utpressning och måste försöka deala hem dem).
Julie på soffan.
Vi älskar örter och drömmer om en örtträdgård.
Här gömmer sig min last...
Spinnrocken som i nuläget är hotad.
Vår säng som vi köpte i Camden har vi släpat med oss hit. Julie älskar att hoppa runt i den. Och hon sover fortarande i vår säng (hmmm...). Det är tur att den är gigantisk - speciellt som vi får en till älskling i vinter. Det blir rena rama pyjamaspartyt...
I brist på ord ägnar jag mig åt bilder. Ingela tipsade om ett tips på hur man kan förstora bloggbilder. (Jag monsterförstorar inte, utan tester lite...)
J kom hem från höstkylan med en mugg varm choklad åt mig (från vårt nya favoritställe förstås). Och med mörk choklad från Venezuela. Och sedan gjorde jag en mjuk chokladkaka med hallon i, serverad med en klick glass på. Jag är helt besatt av choklad just nu. Len, fyllig, mäktig choklad. Och denna diet har äntligen satt spår på vågen.
Det är lustigt. Att det finns där redan från början, som om det vore medfött. Julie älskar att få nya skor, prova hattar och få på sig nya kläder. Hon struttar runt och känner sig fin. Hon tycker om att borsta håret, få låna min basker och hon har en hel skosamling som hon går igenom. Och jag ska tillägga att jag inte är en fashionista, så det kommer inte från mig.
Men vem älskar inte att känna sig fin? Och det är visst ingen skillnad om man är ett år.
Det var kallt och krispigt ute. Klar höstluft, nyfallna löv och kastanjer på marken. I oktober blir Julie en stor flicka. Hon börjar på förskola. I ett gammalt trähus med egen kokerska (som tydligen håller restaurangstandard enligt dagisfröknarna) och ekologisk mat. Vi har inhandlat galonbyxor, vantar, mössa, kofta och mockasiner så Julie är snart dagisklar!
Jag älskar risotto, speciellt om hösten. Man kan i princip inte misslyckas och man kan variera den i oändlighet med fantastiska resultat. Undantaget den där skolvarianten med korvkuber, ärtor och femminutersris. (Dessutom är mat det enda sättet för mig att få lite vin nuförtiden så det är mycket vinsåser, kyckling i vin, vin i köttfärssåsen, vinkokta päron osv.)
Igår var middagen på väg att bli kontinentalt sen, därför tänkte vi snabbt slänga ihop en risotto (med svamp och rosmarin), men pga omständigheter (akuta patienter, bilköer, letande efter parkeringsplats i en halvtimme, ettåring som inte ville sova...) blev det lite i kontinentalaste laget och av nödtvång hade vi hunnit förstöra aptiten med x antal improviserade förrätter (bestående av kulinariska delikatesser såsom smågodis, plommon och marinerad vitlök). Vi stupade i säng klockan halv elva. (Halv elva?? säger ni. Men hallå, vaddå, jag är ju faktiskt gravid och orkar inte nattsudda!)
J menar för övrigt att jag bara dramatiserar tillvaron, men vad ska man göra när man bor i mellanmjölkens land?
Nu är det i alla fall en annan dag, alldeles blå och fin - även om jag undvikit en smärre katastrof till frukost (filmjölk i kaffet). Men nu så. Nyduschad, nykaffeinerad, molnfrihimmel och septembersol. Dessutom har jag två nya par stövlar som behöver ut och promeneras. (Svarta idag, bruna imorgon.) Plus uttråkad ettåring.
P.S. Förlåt för mitt babbliga, ostrukturerade och ointressanta inlägg, jag lovar härmed att sluta svamla!
Idag träffade vi danske Y som vi umgicks med när vi bodde i (och längtade ifrån) London. Nu är han nyinflyttad i Bryssel med dansk flickvän i Stockholm. Det är typiskt för oss och många av våra vänner. Man ses överallt, går på date i lite olika städer, sammanstrålar i olika länder. Nästa gång åker vi kanske över till Bryssel på en fika. Typ. Allt känns möjligt. Man kan bo i Belgien om man skulle få lust. Jag gillar tyngdlösheten och samtidigt... längtar jag efter en plats.
Det var en solig dag och för sekunden var det Stockholm och vi fyra, plus Julie, spenderade några timmar i Rosendals trädgård - en av mina favoritplatser i Stockholm. Odlingarna, växthusen och äppelträdgården lyckas alltid förföra mig. Och när jag är i sällskap av icke-blaserade människor med nya blickar som påpekar allt det där som jag inte riktigt ser i vanliga fall blir jag lyrisk.
Hade jag varit turist hade jag definitivt velat göra Stockholm till mitt. Jag hade vänt mig om till J och sagt: "Åh, kan vi inte flytta hit?" Jag hade börjat planera var vi skulle bo, hur jag skulle flanera på stan, sitta på caféer i solen om somrarna och dricka varm choklad i något utan medeltidsvalven i gamla stan när snön föll med sagolikt stora flingor. Jag hade åkt ut i skärgården och tänkt att här skulle jag ha en liten skrivarstuga och jag skulle åka skridskor på Mälaren om vintern.
Faktiskt så har jag allt det där (ok, minus skrivarstugan i skärgården). Jag bor här. Och det är inte bara en vacker septemberdag som förför mig. Jag längtar efter mörka dagar med ljus i fönstren, stövlar som prasslar genom bruna löv, nakna trädgrenar och virvlande snöflingor, doften av saffran och pepparkakor, att se Julie pulsa i snön och åka pulka för första gången.
Det är lätt. Det finns här och jag kan bara ta för mig av det. Det svåra är att förstå hur värdefullt det är, att Sverige inte behöver bli som förr, det kan bli på nytt. Det kan bli mitt. Om jag vill.
