En resumé av helgens bravader....

Fredag: När åskan och regnet hade lagt sig mötte jag och Julie upp J i Vasastan (han slutade redan klockan tolv). Vi promenerade bort till Östermalm, besökte Saluhallen, gick vidare mot Djurgården och hamnade till slut på Rosendal, som jag genast korade till min favoritplats i Stockholm. J och jag drack öl och äppelmust och Julie var alldeles vild av lycka på det gröna gräset under äppelträden. Sedan gick vi hem med en påse full med pain au chocolat, foccacia, ekologiskt bröd och blommor - allt fick vi av N som arbetar på Rosendal.

Saluhallen bjuder på en massa delikatesser...

Rosendals trädgård är en fantastisk plats som jag alltid kommer att återvända till när jag behöver lugn i storstadsbruset.

Inne i ett utav växthusen

Rosendals café

Glad liten flicka tultade/kröp runt under äppelträden.

Lördag: Ingela och David bjöd oss på persisk middag. (Ni kan läsa mer om kvällen här.) Det var underbart gott och vi hade trevligt och pratade hela kvällen tills Julie började gnugga sig i ögonen och det var slut på det roliga. Men så snart vi promenerat ut på Stockholms gator blev hon pigg igen. Som vanligt alltså.

Söndag: Nåja, lite städning och andra oglamorösa saker inledde dagen. Sedan blev det shopping och nu på kvällen har Julie ätit blåbärspannkakor med hallon och J har lagat god tandoorikyckling, saag paneer (fast med halloumi) och raita, så nu är ni alldeles uppdaterade och informerade om varenda liten petitess.

Blåbärspannkakor intas helst med hela ansiktet. Ögon och näsa ska också gärna matas.

Indisk middag

Långholmen

Stad och strand

Jag har ännu inte hunnit visa J denna underbara och idylliska oas mitt i stan. Strand, klippor och glass för stressade stockholmare.

Dagarna med Julie

Annars ser våra dagar mest ut så här*:

Julie och Tilly i Rålambshovsparken.

På Smedsuddsbadet.

*Den censurerade versionen. Vill ni ha hela verkligheten så lägg till en utslagen mamma på gränsen till kollaps...

Gripsholms slott

Mariefred avslutades med ett besök på mitt favoritslott.

Prinsessan på slottet.

Dagen avslutades med picnic i slottsträdgården.

Utflykter: Fjäderholmarna. Mariefred.

Tröttheten till trots: De senaste dagarna har vi haft fullt upp. Fullt upp med roligheter. M och L från Danmark har varit här på besök och jag har varken haft tid eller lust att vara trött.

Lördag. Fjäderholmarna. Överbefolkat och överturistigt. Rekommenderar ingen att åka dit en löningshelg på en vacker sommardag.

Söndag. Mariefred, en av mina favoriter.

Julie fick smaka pappas glass. Man måste ju balansera nyttigt och onyttigt så att hon inte får ortorexi.

Efterlysning! Denna blåa mössa är på vift efter att den lilla damen i ett obevakat ögonblick slängde iväg den på en Östermalmsgata (förmodligen öfvre Jungfrugatan eller så) några dagar senare.

Trött bloggerska...

Nu måste jag väcka liv i denna blogg som annars snart kommer att självdö... Men jag är så trött, så trött. Helst skulle jag vilja lägga mig kl. 20 och helst skulle Julie vilja lägga sig vid midnatt och jag är så slut att jag snart inte har några krafter kvar.

#1

Tänka sig att lilla älsklingen som vägde 1420 gram och var 40 cm lång den 22 juni 2008 nu fyller 1 år och redan har tagit sina första, egna små steg ut i världen.

Hon som var en liten fågelunge i vår famn för ett år sedan har nu blivit en mycket bestämd dam som vet vad hon vill.

Första frukosten som 1-åring.

Så här stor är man!

Kalaset höll vi i söndags.

Jag hade bakat två tårtor, en med choklad och en med hallonmousse.

Pappa hjälper till med paketöppningen. Julie fick en massa fina presenter, bl.a kläder köpta i Kina och en bok med godnattsagor av mormor, en söt jordgubbsklänning av Ingela, David och Ida, fina skor från gudmor Ann m.m. Tack så mycket!

Tilbaka...

Jag är visst en sannslöst dålig bloggare nuförtiden, men jag har mina skäl. Jag har varit konvalescent (skadade nyckelbenet och har knappt kunnat röra armen) och sedan har det varit fullt upp med Julies kalas som vi firar i tre dagar.

Men nu lovar jag att snart uppdatera och svara på alla kommentarer!

Men...

Sverige, England, Seychellerna... egentligen spelar det ju ingen roll. Min familj, det är hemma. Var denna plats sedan ligger geografiskt, det är sekundärt.

Stockholm 2005 vs Stockholm 2009

Helgen har gått till ungefär så här:
.

Vi var ute i handlade med paraplyerna utochinvända i blåsten, jag funderade över bloggandets vara eller icke vara och Sveriges vara eller icke vara ("Kan man verkligen överleva fysiskt och psykiskt här i kylskåpet?") - och kom inte fram till något.

.

Vi gick på Strindbergs gamla gator och hamnade inte långt senare i de nyare Klarakvarteren. J tyckte plötsligt inte att Stockholm var vackert längre.

.

Jag har länge lyckats hemlighålla Stockholms fulare sidor för J. Första gången han var på besök planlade jag noggrannt vår stadsvandrig för att omsorgsfullt undvika alla skönhetsfläckar på kartan. Vi gick längs med Strandvägen, över Djurgårdsbron, till Rosendal och satt under äppelträden och pratade. Sedan tog vi färjan över till Söder och åt sushi någonstans på Götgatsbacken. Därefter tror jag vi vandrade vidare till Mosebacke och sen mot obligatoriska Fjällgatan. J var imponerad, precis som planerat.

.

En annan dag tog vi båten till Fjäderholmarna. Det var dessutom alltid sol om jag minns rätt. Och jag kommer ihåg att vi gick från Stadshuset längs Norrmälarstrand, tog ett glas vin vid vattnet och fortsatte bort mot Smedsuddsbadet. Det var det som slutligen fick J på fall - badstrand mitt i stan!

.

J var såld och började fundera på om han inte kunde pendla mellan Stockholm och London, men jag gjorde en taktiskt vändning och frågade om inte Paris var lite närmare (och - i mina ögon - intressantare).

.

Som ni nu vet hamnade vi så småningom på Seychellerna istället, och nu lite senare, i Stockholm. 1-0 till J, men han är inte lika imponerad som 2005. Å andra sidan kanske inte 15 juni 2009 gör sommarsverige rättvisa. Men jag vet inte... Stockholm liksom... Jag har svårt att främmandegöra staden. Fast ibland om jag lägger till med egna fantasier och föreställer mig att det är 1800-talet blir det lite mer intressant.

.

Hur som helst kom jag på att jag inte hade varit på Gotland, vilket E menade var skandal när man är kulturvetare som jag. Men sedan skrattade J och sa lätt uttråkad att vad var Gotland när man har varit på Seychellerna? Och frågan är kanske: Vad är någonting när man har varit på Seychellerna?

Bonjour tristesse!

Det är juni, det är sommar och det är 10 grader. Välkommen till Sverige! Och så vet man detta, att this is it! Det här är glansdagarna.

.

Det är skymningsmörker (klockan ett på dagen!) och jag sitter och skriver med bordslampan tänd. Solen orkar inte tränga igenom dessa kilometertjocka moln som täcker Stockholm i skrivandes stund. Det är ett klaustrofobiskt mörker för man vet att det här är det bästa Sverige har att erbjuda och om det inte är underbart nu, blir Sverige någonsin underbart?

.

Av erfarenhet vet jag hur det brukar bli. Man passerar midsommar i samma regniga tillstånd och när årets ljuspunkt är förbi vet man att det bara går åt fel håll. Det blir juli och det regnar, men så får man plötsligt nytt hopp i form av ett vredesutbrott - "Men så här kan det ju bara inte få gå till!" - och med dessa ord känner man en slags förtröstan, som om man kunde åberopa någon högre instans - någon rättvisa i världen måste det ju ändå finnas!

.

Jag har haft mitt så jag borde inte klaga. Seychellernas värme ligger fortfarande nära i mitt minne (kanske alldeles för nära, det når att göra mig avundsjuk på mitt gamla liv). Men ändå. Det är sådana här dagar jag skriver bäst till. Om jag nu hade tid.

.

Dammet faller som snö över mitt skapande, så länge sedan är det. Jag är uttråkad till leda. Jag tror inte jag har formulerat en intelligent mening på... ja... evigheter (jag är för fattig för att ens kunna finna ett mindre förutsägbart ord än evigheter, ja ni förstår hur illa det ligger till). Under hela mitt liv har det aldrig gått så här lång tid utan att jag har skrivit (då räknar jag inte bloggen).

.

Jag har börjat befara något fruktansvärt: Min hjärna håller på att tillbakabildas. Jag känner hur hjärnvindlingarna sakta slätas ut och min hjärna är på väg att bli en rund fluffig bomullsboll! Jag börjar faktiskt tvivla på att jag överhuvudtaget har någon intelligens kvar.

.

Och så skriver jag allt detta när jag egentligen är välsignad (det är inte meningen att låta religiös, men något bättre ord finns inte). Jag har allt - och så har jag fräckheten att vara uttråkad!

.

Jag har världens snällaste J, den underbaraste lilla dotter som finns och så beklagar jag mig över att jag vill skriva ord på papper. Ord på papper, herregud!

.

Jag känner mig ensam även om det finns ett helt annat socialt utbud här i Stockholm än på Seychellerna, men det är inte det som fattas mig. Jag är lycklig i min tillvaro, men det är just det där med att min bokhylla står orörd och att mina lösenordsskyddade worddokument som ingen får läsa (än) inte har öppnats på, ja, hmmm... evigheter.

.

Jag saknar att skriva, att förlora mig i ord, att komma på meningar som bara måste klottras ner på vad som helst (servett, kvitto, sms...). All yttre stimulans på Seychellerna dövade tillfälligt denna passion, men nu när jag är tillbaka i en stad där jag känner till allt behöver jag gå in i en annan värld...

Tidsbrist

Ät! Stress, stress över Julies vikt. Snart 1 år och bara 7,4 kg...

Jag borde väl skriva något. Dagarna går. Det är inte för att jag inte har något att skriva, men tiden räcker inte till. 7,4 kg styr min värld och det ska gås promenader med vagn och man ska ha sovrutiner och matrutiner.

Ja, livet är hårt...

En annan sak som jag har upptäkt sedan jag har fått barn: Man kan inte längre babbla i telefonen i timvis som förr. Det är svårt att ens föra en intelligent konversation när man hela tiden avbryts av bajsblöja, Nej, hon stoppar något oigenkännligt i munnen! eller Oj, älsklingen slog sig på stolsbenet.

Alla samtal som kunde kretsa kring ämnen som: Rädda världen, rättvisemärkt, EU-val, "Hur var din resa till Chile?" eller viktiga saker som "Var köpte du den där snygga tröjan?" blir bara till ansatser innan det krävs att man rullar en boll eller plingar med en leksak. Så ni kan förstå att många blogginlägg fastnar på tankestadiet...

Men för att följa upp mitt senaste inlägg i alla fall: Den tredje junikvällen slutade lyckligt. Med sol och allt. Mer än så kan jag inte skriva just nu.

Hoppsan, så blev man ... år!

Jag blir visst ett år äldre idag, men jag vet inte... jag hade glömt bort att jag fyllde år, tills J väckte mig med ett grattis och lite senare ringde min svärmor från Danmark. Jag är säker på att mamma kommer med syrener som alltid (det är tradition, lila syrener på min födelsedag).

Det brukar vara vackert väder den 3 juni. I mina barndomsminnen är det nämligen alltid sol. Men jag tror att regnmolnen på himlen kommer att vinna över solen som just tittade fram.

.

Det blir inget firande idag.

Jag har viktigare saker att tänka på.

Så vi väntar och håller andan.

Ikväll vet jag förhoppningsvis om jag är lycklig eller inte.

Ett litet steg för mänskligheten...

...men ett stort steg för Julie. Eller snarare, tre små. Alldeles själv! Skulle inte vilja påstå att hon går, men igår tog hon sina första, stapplande steg innan hon kastade sig i mina armar. Duktigaste!

Det går bättre att hålla balansen om man flaxar med armarna samtidigt!

Välkomna in!

Varsågoda och stig in i vårt kaosartade hem (=orsak till dåligt bloggande). Det är saker överallt, men vi börjar få överblick över tillvaron och vårt svenska liv. Och det känns som hemma.

Js föräldrar har kört hit en massa möbler som vi har haft stående i Danmark. Det är rester från vårt Londonliv som placerats in i min lägenhet och snart kommer våra lampor från Seychellerna (hoppas jag!).

Igår var det min första mors dag! Fantastiskt! Vi var på Ikea dagen till ära (gud, vad vanliga vi har blivit!!) och senare firade vi med raclett.

Mormor matar Julie

Julies farfar, farmor och mormor var på besök.

Återseende

Igår träffade jag och Julie våra vänner Ingela, David och deras lilla dotter Ida. Ida och Julie låg på samma neonatalavdelning i somras och jag och Ingela har skrivit långa mail mellan Sverige och Seychellerna sedan i sensomras.

.

Det var underbart att ses igen; minnas och se framåt. (Läs gärna Ingelas inlägg om gårdagen här och här. Där kan ni också se bilder. Själv hade jag glömt kameran.)
.

Ingela och jag promenarade runt med barnvagnarna i ett soligt Vasastan. Det är just sådana saker som jag har saknat på Seychellerna. Och snart kommer en svensk sommar fylld med barnvagnsstroseri, sitta i parken, äta glass och ta igen tid med vännerna.

Det gör ont att lära sig gå...

Plötsligt hörs det Duns! och Julie ligger raklång på mattan och sekunden senare ljuder sirenerna och jag plockar fort upp lilla älsklingen som är iklädd blå jumpsuit och har nyvaket hår som lockar sig i nacken.

.

Jag tröstar och gör allt för att blåsa bort smärtan och tårarna. Det gör ont på Julie och ont i mig. Det är först nu den senaste tiden som hon har lärt sig hur ont livet kan göra och jag önskar att hon aldrig hade behövt få veta.

.

Inte ens nappen fungerar som smärtstillande så vi går till fönstret och tittar på de leksakssmå bilarna som rullar förbi nere på vår soliga gata och lilla blåbärsblå tittar förundrat och glömmer att gråta.

.

Sedan återvänder vi till brottsplatsen mellan soffan och soffbordet. Allt är glömt och förlåtet. Upp och skratta och gå längs med bordet för man är 11 månader och 4 dagar och vill lära sig gå!

Barbro eller Gösta?

Millan skriver om namn. Jag älskar att leka med namn. Så länge jag kan minnas har jag velat döpa min dotter till Juliette, men eftersom det inte låter klokt på danska [jolijätte] blev det Julie. Vi hade också Emma och Vera på förslag, men det blev en Julie och det var inte många diskussioner (även om jag gjorde ett håglöst försök med Juliette innan Julie sattes på pränt). Andranamnet Victoria valde vi eftersom det betyder segrarinna och hon föddes för tidigt och var en sådan kämpe. Vi valde det också för att vi skulle flytta till huvudstaden Victoria på Seychellerna och för att Victor är ett släktnamn i min familj.

.

Nu har jag blivit förälskad i namnet Clothilde, men jag tror att jag är den enda som tycker att det är fint. J gillade det i en vecka, sedan kom han på att det var tyskt. Men jag ser det från en fransk, eller möjligtvis italiensk, vinkel. Fattar ni hur coolt det är? Eller inte...

.

Pojknamn är lättare, men jag är inte lika äventyrlig med mina pojkbebisnamn. Vad sägs om Erik? (J protesterar.)

.

Själv är jag uppkallad efter en söt flicka som hette Lisa som min mamma såg på tunnelbanan i New York. Jag avskydde mitt namn som barn. Vissa barn tyckte nämligen om att rimma på det... Dessutom tyckte jag att det var tråkigt. Men nu tycker jag att det är praktiskt och internationellt gångbart.

.

Namn återvinns ju och när de blir tillräckligt gamla blir de populära igen. Så snart ligger kanske Barbro, Gunnel, Gösta och Bengt på topplistorna.

.

Nu är jag nyfiken på era favoritnamn!

Sthlm. Utan retur

Jag är hemma nu. HEMMA. Jag försöker pränta in det i mitt hjärta så att jag ska minnas det. Och jag minns det för jag minns exakt hur icke-charmerande det kan vara att komma in till Centralen. Man har förstorat upp en bild av sitt vackra Stockholm i tanken och så möts man av Centralstationen.

.

Och för ett ögonblick - medan jag stod och stirrade på någon ful betongbyggnad och regnet strilade ner - ångrade jag mig... nästan.

Men sedan har livet rusat på i full fart som det gör när man byter land. Allt är hektiskt och man hinner inte tänka så mycket, men plötsligt inser man att man faktiskt har en ugn, att det inte är en myra i sikte fastän man inte har hunnit duka av frukosten. Det finns också välling utan socker och ekologisk barnmat att köpa. Det finns färsk grädde och hyllorna är välproppade inne i affärerna. Det finns klädbutiker och jag hittar mina gamla, bruna stövlar i en garderob.

Och jag har ett hem som jag knappt bott i på 5 år, men som väntar på mig. Och jag får för mig att vi ska möblera om så J flyttar bokhyllorna till andra sidan väggen, men sedan... vid närmare eftertanke... inser jag att det var bättre förr.

Jag är lycklig över att vara i Stockholm, men samtidigt skrämmer det mig att det är ett Stockholm på obestämd tid. Jag har ingen returbiljett tillbaka till ett annat liv så som jag alltid brukar ha. Jag har bara detta nu. Stockholm. Tills vidare....

Gott & blandat

Eftersom jag inte hunnit uppdatera min blogg på evigheter kommer en liten resumé:

Århus är en söt stad vid vattnet.

Det var mitt första cafébesök på länge och Julies allra, allra första cafébesök någonsin...

Någonstans på Jylland...

Julie njuter i trädgården

Går med en hand!

Seychellerna, igen...?

Nej, vi är inte tillbaka på Seychellerna. Vi är bara vid stranden i Århus...

Så här mycket kläder behövde man i alla fall inte ha på sig vid Anse Soleil...

Mormor och Julie

En vacker bokskog leder ner till havet

Promenad på Jylland

Mot bakgrund av värmen och kokospalmerna ter sig Js gamla barndomsstigar ganska exotiska. Och jag tänker som vanligt: Skulle jag kunna bo här?

Julie som har acklimatiserat sig i Afrika och är van att "gå" i blöjor tycker att det är så där lagom kul att sätta på sig tjocka kläder. Jag har upptäckt att hon har ett otroligt temperament och en stark vilja. Först efter våldsamma protester får vi på mössan.

"Nappolina" i vagnen

De danska bokskogarna är otroligt vackra.

Påminner det inte lite om "vår" skog i London?

Fortfarande blåögd...

Min älskling!

Julie Victoria

Så blev vår lilla Julie Victoria döpt i Danmark.

Vid klockan 10 ägde dopceremonin rum. Julie skrattade och var glad i kyrkan.

Efter dopet höll vi en liten fest för Julie hemma hos Js föräldrar.

Kyrkan sett från huset.

Vi hade förberett en massa mat, bl.a en seychellisk curry.

Linssallad med lax, hälleflundra och räkor till förrätt.

Långbord

Prinsessan var glad hela dagen!

Hemvändandets olidliga lätthet

Kära läsare!

Nu sitter jag i Danmark och skriver. Allt har varit så underbart att jag inte har hunnit med något annat än att bara leva. Att dokumentera har kommit i andra hand, men nu är jag tillbaka och ska försöka hinna uppdatera er lite och uppdatera mig själv om vad som sker hos er.

Vi kom till ett Jylland som aldrig hade platsat i reklambroschyrerna. På radion meddelade de att det skulle bli mellan 5-8 grader och regn.

Det var inte danskt gemytligt väder och majsol som sken över gula rapsfält, men det påstods minsann att det hade varit 24 grader. Tills vi kom. Och, ja, jag kunde se bevisen i form av körsbärsblom och äppelblom och knoppande syrener som reste sig mot stålgrå himmel. Men Danmark kan inte leva på gamla meriter. För oss var det 8 grader och gråmulet.

Men - bortsett från att varmvattenberedaren var ur funktion de första dagarna - har det varit ganska mysigt med 8 grader och moln. Jag har legat under duntäcke och gått promenader i duggregn med barnvagnen och fascinerats över alla klädaffärer som finns i Århus och jag har ätit pizza som faktiskt smakar som pizza ska smaka och framför allt har Julie varit världens lyckligaste och blivit älskad och pussad på.

Det är underbart att kunna äta sin frukost i lugn och ro, att äta en massa olika ostar, att dricka färsk mjölk, att klä Julie i söta kläder, att träffa vår danska familj, att frysa lite och sedan komma in i värmen. Mina tjocka stickade tröjor. Svarta stövlar från London. Min gigantiska halsduk. Sådana saker... Det gör mig lycklig.

Jag är tillbaka i mitt gamla jag och det är faktiskt ganska ok. Men. Jag är lite besviken över att jag omedelbums bara smälter in så där i tillvaron. Att jag inte krockar mer. (Vad är det här? Jag kan väl inte vara en vanlig skandinav!) Det känns som om jag inte har glömt tillräckligt. Inte för att jag vill komma hem och bryta på engelska. Men det känns lite för enkelt. (Ni får ursäkta, jag är en komplicerad varelse som älskar att vända och vrida och komplicera ting. Enkelheten ligger inte för mig.)

När planet skulle till att landa kändes det plötsligt som att Jag kan allt det där. Jag kan Europa alltför väl för att kunna glömma och på ett ögonblick är jag tillbaka i det där livet. Det är rutiner och minnen som är lagrade i ryggmärgen.

Jag har inte börjat sakna Seychellerna än, även om jag grät en hel kväll när avskedet var ett faktum. Men jag vet att jag kommer att sakna det där livet. Men jag tar inte de känslorna nu. Jag spar dem till senare. Till november förmodligen.

På gränsen till nervsammanbrott i Tyskland

Det var hårt att lämna Seychellerna. På många sätt. Det var varmt och sent och vemodigt. Vi lyfte över Indiska Oceanen med 180 kg bagage. Tror aldrig att jag någonsin har haft så mycket övervikt - och kommit undan med det.

10 timmar senare landade vi i Frankfurt, Tyskland. Ett land som har ordning och reda som sin evig slogan. Men det var värre än Seychellisk oreda på högsta nivå. Först måste vi checka ut från hela flygplatsen för att åter checka in och J blev förstås fast i säkerhetskontrollen och muddrad efter att ha svettats (i 30-gradig värme) och kallsvettats och sprungit hit och dit för att hinna med ett plan vidare till Hamburg. Och handbagaget blev konfiskerat på grund av Julies flytande alvedon (som var under 100 ml-gränsen). Sedan kom vi äntligen till gaten. Då vill de inte släppa ombord oss.

Resebyrån Condor, som vi köpte biljetterna via, har inte överfört pengarna till Lufthansa så vi ombeds att gå tillbaka förbi säkerhetskontrollen och vidare till avgångshallen, tillbaka till punkt 1 alltså, för att köpa nya biljetter till ett senare plan (vårt ska gå om 5 min).

Då förvandlas jag till en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Jag visar vårt kvitto där det står att vi har betalt. Jag förklarar att vi har rest ända från Seychellerna med en liten bebis. Jag säger att Js föräldrar har kört bil från Danmark i 4 timmar för att hämta oss. Och jag gör klart att vi ska bara med det planet. Och så lite tårar ovanpå det.

Då uppenbarar sig en man bakom mig och säger att han ska göra allt i sin makt och 5 minuter senare går vi ombord på planet.

Efter 20 timmars resa kommer vi äntligen fram till vår destination!

Farväl, Seychellerna!

Jag hade skrivit en text, men J tyckte att det var allt för melodramatiskt så jag raderade. Och om jag inte kan skriva det jag känner då har jag inget att säga.

Time to say goodbye

Bit för bit tar vi farväl av Seychellerna. Igår var det dags att säga hejdå till Sandra. Vi spenderade en stor del av dagen hemma hos henne. Hon har ett fantastiskt hus, förmodligen Seychellernas charmigaste. Det är en blandning av skandinavisk, alpinsk, amerikansk, fransk och seychellisk stil.

Vi njöt ute på terrassen. Så här avslappnat och underbart blir livet nog aldrig mer igen...

Vallée de Mai

Denna urskog är Unesco World Heritage Site. Att gå in i fantastiska Vallée de Mai var som att förvandlas till en lilleputt. Allt är stort och överdimensionerat.

Här växer bland annat den endemiska kokosnöten Coco de Mer. Förr i tiden trodde man att den kom från havet eftersom den ibland strandade i Indien eller på det afrikanska fastlandet. Egentligen kommer den från Praslin, det enda stället på jorden där den växer naturligt.

Denna gigantiska nöt kan väga upp till 22 kg och är världens största nöt. I Kina tror man att den är potenshöjande (kanske för att de manliga och kvinnliga kokosnötterna utseendemässigt har sin - hmmm, hur ska jag uttrycka det - mänskliga motsvarighet).

Vissa menar också att Vallée de Mai är den verkliga Edens lustgård som Bibeln refererar till.

Vi tyckte att vi hade hamnat i Gullivers resor då vi gick runt med paraply mot sol och fallande kokosnötter.

Finn J och Julie!

En manlig Coco de Mer.

Coco de Mer-palmerna kan bli upp till 30 meter höga och bli över 200 år gamla.

Kvinnlig Coco de Mer (oskalad).

Denna bild är hämtad härifrån för att ni ska se hur den skalade varianten ser ut. En Coco de Mer kostar ca 200 euro och man behöver exporttillåtelse för att föra ut den ur landet.

"Pappa, jag vill också titta på kartan!"

"Är du aldrig färdig...?"

Djungelbebis!

Praslin - med havsutsikt

Vi blev bortskämda på Praslin:

Utsikten från vår bungalow. Denna fantastiska strand heter Anse Volbert.

Vi bodde på Côte d'Or. Lovely!

Middag på Village de Pêcheur

Soluppgång över Anse Volbert

God morgon

Vi bodde i egen bungalow på Fleur de Lys (vi befinner oss fortfarande på La Digue). Perfekt för oss tre med kök/vardagsrum och sovrum.

Så här borde alla morgonar vara, tycker ni inte? Lite sol, lite regn och frukost serverad på verandan.

Lilla La Digue

Oxkärror kör fortfarande runt på ön.

En trött liten dam

Allt är gulligt på La Digue. Till och med den lilla banken!

Anse Severe är en fin strand inte långt ifrån ön "centrum" - La Passe. Den här årstiden är det säkert att bada där också.

Mittemot stranden ligger en liten bar där man kan köpa färsk fruktjuice, kokosnötter och pommes frites.

Än en gång

Låt mig åter få presentera världens vackraste strand: Anse Source d'Argent.

Faktiskt, måste jag erkänna, var den vackrare denna gång för det var högt tidvatten. Även om den också var mer turistig.

Jag ska inte urvattna inlägget med alltför många ord. Det är vackert helt enkelt. Förödande vackert.

Okdå. Det är kanske världens vackraste strand.

En söt liten stig leder en till olika strandflikar på Anse Source d'Argent

Praslins silutte

Precis vid början till Anse Source d'Argent ligger en restaurang

Bugsy Malone & co på väg mot La Digue...

Ok, låt oss ta det från början. Tidigt, tidigt på torsdagmorgonen tog lilla Bugsy Malone, J och jag färjan över till Praslin. Solen låg vackert över Indiska Oceanen och som alltid när man ger sig i väg kändes världen ny och spännande även fast det var ett återseende.

På Praslin lastade vi av bagage och vagn och bytte till en mindre båt som tog oss vidare till La Digue som mötte upp oss en kvart senare - lika vacker som alltid.

Jag kommer alltid att älska denna ö. För mig är det en bit paradis.

Sol :-)

Vädret på Seychellerna är nyckfullt - till vår fördel. Nu är det sol och vi skyndar iväg på vandringstur i bergen och avslutar med ett dopp i havet!

På återseende!

.

Uppdatering: På något underligt sätt förvandlades den där bergsvandringen till en stadsvandring i Victoria. Vi jagade runt efter kartonger och diverse tråkiga ting. Vi åt indisk take away och avslutade med ett dopp i Beau Vallon. Nu är det packning som gäller.

Näe....

Innan jag lägger upp en massa paradisbilder från vår resa måste jag bara publicera vårt nuvarande tillstånd:

Ni vet, vi skulle ju njuta av de sista dagarna på Mahé. Vandra i bergen bort mot den lilla stranden Anse Major, snorkla vid Anse Soleil, ta en båttripp över till Sainte Anne. Vi är bjudna till Cerf Island. Men alla planer är bara att kassera. I natt frös jag. Det var "bara" 26 grader (jag vet, jag vet, jag är superbortskämd). På söndag blir det sol, men då landar vi i Hamburg...

Tillbaka på Mahé

Det är en smula hektiskt här med packning och obligatorisk njutning av den sista veckan här på Seychellerna.

.

Det bästa med att inte ha Internet i några dagar är att komma hem till en email full med oöppnade mail. Email och bloggkommentarer är som små presenter för mig. Tack!

.

Svarar snart på alla era kommentarer och uppdaterar bloggen med bilder från La Digue och Praslin!

Out of office

Nu är det dags att bli seriös. Nu ska Seychellerna tas på allvar. Nu är det strikt strandliv som gäller.

Inget Internet.

Ingen telefon. (Ok då, mobilen får följa med.)

Inget vardagsliv.

Bara Paradis.

Nu drar vi till vackra La Digue och Praslin igen!

förHÖR

Efter att ha väntat i en timme i 30-gradig värme under fläktar som långsamt snurrade i taket blev vi uppkallade och fördes bort mot ett litet rum utan fönster, ungefär 5 kvadratmeter stort med fuktskador på väggarna och en unken lukt av mögel. Det är ungefär så här man föreställer sig ett förhörsrum för terrorister.
.
Vi fick sitta på en stol framför ett bord. Tänk er CSI, fast med en barnstol mittemot. En kvinna kom in i rummet och satte sig på barnstolen. En assisterande kvinna ställde sig bakom oss. Sedan såg vi skallran på ett skrivbord vid sidan av oss och tänkte "Nej...". Men jo.
.
Skallran rasslade till höger och till vänster och assistenten sa "Booo" och "Baaa" och Julie vände sig hit och dit.
.
"Hon hör!" meddelade de sedan.
.
Det var hörseltestet som vi hade åkt långt och väntat länge för.

Har jag äntligen blivit vuxen...?

När jag var liten och proppen i huset gick eller - ännu bättre! - om strömmen i hela området försvann, då blev jag alltid lyrisk. Man måste tända stearinljus och det var som förr i tiden och lite spännande och man kunde leka att det var farligt.

.

När jag var 19 år och vi körde vilse i New Jersey-trakten kände jag samma rus bubbla upp, ville inte hitta hem! Ville komma bort och kanske snubbla över en drömprins någonstans, snubbla in i ett helt annat liv eller så. Men vi hittade naturligtvis tillbaka och min kompis var lättad och jag var besviken.

.

Några år senare, på en ö i Afrika, går strömmen en tidig förmiddag och jag får panik. AC:n stannar, Julie kan bli varm, hemtelefonen fungerar inte och min mobil hade lite batteri kvar, hjälp!

.

Plötsligt vill jag ha en bil med ABS-bromsar (eller vad det heter), EU-märkta-säkerhetsanordningar på alla Julie-saker, funderar på om man inte kan sy en störthjälm åt henne av skumgummi nu när hon har börjat kunna stå utan stöd.

.

När jag var 19 år provflög jag ett litet propellerplan över Stockholm, nu vill jag sitta på ett väl rengjort golv och leka med legoklossar med min dotter.

Spa:ad

Idag blev jag - som inplanerat - bortskämd. Det var helt underbart. Lavendelolja och Bach och nu är jag mjuk som lera i kroppen. Varför har jag inte varit på spa här tidigare?

.

(Om ni kommer till Seychellerna: Lifestyle Spa, Aarti Chambers Building, Mont fleuri. Helkroppsmassage för ca 250 kr kära vänner!)

.

Dagen fortsatte i samma sävliga mode. Jag sov middag i två timmar tillsammans med Prinsessan, J lagade god middag och nu dricker jag ett (mini-)glas rödvin som avslutning på kvällen.

.
Imorgon är det car boot sale på en del av vårt liv här.

Därför klär jag inte upp mig...

Igår kväll var vi bjudna på middag och mojito. Precis innan vi skulle gå var det dags för djungelregn och fina skorna med de blå blommorna fick vackert stanna hemma. Att ta sig till A och Bs hus 400 meter bort var en strapats...

Offer för våra egna drömmerier?

Bilden kommer härifrån

Medan vi sitter här på en ö i Afrika och svettas och lider brist på matvaror visar BBC lifestyle New Scandinavian Cooking på tv. Och även fastän vi känner till jordens mörkaste och mest långlivade vinternätter med is som knastrar som sprucket glas under skorna låter vi oss förföras av programmets vackra bilder.

.

Skandinaviska, långa sommardagar har fångats i sina allra bästa kameravinklar och det är en alltid lika glad sol som skiner över kockarna. Både J och jag köper det hela för i vårt minne är Skandinavien precis så där ljuvligt som det är på tv och i pr-broschyrer.

Bilden av det perfekta Skandinavien kommer härifrån

.

Alla regniga julidagar är bortredigerade, för i New Scandinavian Cooking och i en utlandsskandinavs minnesrepertoar finns bara smultron, blå himmel och skimrande hav. Och bara man tänker Sverige så följer Nu grönskar det och Rönnerdahl automatiskt med som ett tillhörande soundtrack. Jag har flera gånger dansat runt med Julie här i värmen, bland kokospalmerna och sjungit "Du ska inte tro det blir sommar..."
.

Jag tror att både jag och J snart kommer att få en verklighetschock. Vi förväntar oss nämligen jordgubbar, hallonsaft, smultron på grässtrå, syrenbuskar, smörgåstårta, smørrebrød och rødgrød med fløde. Vi förväntar oss inte att vi sitter där i augusti och fortfarande väntar, att regnvatten droppar ner i våra roséglas medan vi sitter i tjocka koftor och fortfarande (och en smula moloket) sjunger "Du ska inte tro det blir sommar..."

Konsekvenser av depressionen

Vi har frossat i enorma lass med jätteräkor de senaste tre helgerna. Det är en konsekvens av den ekonomiska krisen.

Tidigare hade den Seychelliska staten en hel ö till räkodling, men eftersom landet närmast håller på gå i konkurs har IMF krävt att den Seychelliska staten privatiserar flera institutioner. Räkön har nu lagt ner sin verksamhet och regeringen försöker ge ön till Siva, en indisk miljardär som staten är skyldig pengar, men Herr Siva har tackat nej. Hela ön är förstörd av stora betongbassänger där räkorna har frodats. Om det inte vore för Siva skulle vi inte ha någon elektricitet här på ön. Han pungade ut med ca 3 miljoner dollar* när staten inte hade råd att betala elräkningen.

.

Hur som helst har allt detta lett till att de räkor som finns kvar reas ut, så vi har ätit flera lass med smörstekta jätteräkor marinerade i vitlök, citron och chili.

.

*Eventuella faktafel får jag skylla på min källa J.

Förberedelser för Skandinavien

Resan till Sverige går i ganska många steg: La Digue-Praslin-Mahé-Frankfurt-Hamburg-Århus-Köpenhamn-Stockholm. Vissa nedslag är ytterst parentetiska, medan andra blir lite mer varaktiga.

.

Gradvis gör vi oss beredda på Sverige.

.

Jag försöker att tala danska med J tills jag får ont i halsen. (Och tills J blivit irriterad på mina teatraliska imitationer av danskar. Men jag måste liksom gå in i mitt rollspel till fullo för att få till den rätta accenten.)

.

J försöker att tala svenska (tills jag inte längre orkar höra mitt språk i mupp-variant).

.

Dessutom brukar jag öppna kylskåpet för Julie och säga: "Skandinavien!"

Jag vill ju inte att hon ska få en chock (när hon kommer tillbaka till sitt kalla hemland).

En överdos av Julie?

Någon som däremot gärna får lysa upp på min mobil-display är förstås Julie. Jag försöker hålla mig ifrån att publicera bilder och inlägg om henne på den här bloggen, men jag kan liksom inte låta bli när hon är så där superdupergullig att jag bara måste dela med mig till resten av världen! (Inte för att jag är säker på att resten av världen är lika exalterad över detta underverk som jag...)

Innan hon föddes funderade jag på om jag överhuvudtaget skulle ha bilder av henne på min blogg för jag ville inte exploatera henne alltför mycket, men hur mycket självkontroll är det egentligen möjligt att ha?

Julies vara eller icke vara på bloggen är väl inte direkt frågan, men snarare hur mycket? Hur mycket Julie?

Det är speciellt som jag närmar mig Sverige som jag känner ett behov av att gömma mig och min familj lite och krypa in i en kokong. När jag är utomlands känns bloggandet "säkert", på avstånd. Men nu flyttar bloggen snart hem. (Och ja, jag säger hem utan " " som ni märker! Det ni!)

Hursomhelst. 18 dagar kvar till Danmark. Sverige kommer närmare...

Myror...

Det är varken centipedes eller kackerlackor som är det värsta - även om en kackerlacka knockade J i huvudet häromdagen. Det är myrorna. De är överallt och kommer i alla storlekar. Man tittar på matbordet och plötsligt är det som om man fått 4D-seende och inser att bordet lever. En tunn matta av ljusbruna minimyror kravlar hysteriskt runt och det spelar ingen roll att vi sprayar med badrumsrengöringsmedel som till och med fick en tredelad centipede på fall.

.

Svarta myror lindansar fram på klädstrecken och kryper ner i kläderna. Myror går helt fräckt i karavan längs med vardagsrumsväggen. Jättemyror (som bits!) kryper hemtamt runt på köksgolvet. Men droppen var när jag insåg att de där miniminimyrorna hade tagit sig in i min mobil och kröp runt bakom displayfönstret. De kryper också runt på tangentbordet på laptopen och de drar sig inte för att ta sig vidare uppför mina händer och armar medan jag skriver.

.

Men jag vet att när jag sitter där i Sverige en mörk vinterkväll utan snö och går tillbaka i mitt bloggarkiv och finner detta inlägg så kommer jag att förlåta myrorna för allt - bara jag åter kunde ligga på världens vackraste strand...

Inplanerad bortskämning

Bokat: Lördag förmiddag, helkroppsmassage.

Nu börjar projektet helrenovering av småbarnsmamma. Seychellerna i sig har varit rena hälsokuren, men nu är det dags att pressa musten ur detta island spa innan det blir dags för Skandinavien.

Resa med Google Earth

Igår tog vi en tur till Värmland efter att ha kollat in Stockholmstrakten. Lägenhet i Stockholm och sommarhus i Värmland? Sedan googlade vi vidare till Danmark och mätte hur långt det var mellan våra länder.

Jag minns när vi googlesemestrade på Seychellerna och drömde om att flytta hit. Vi zoomade in oss på små pärlor i Indiska Oceanen och fyllde i med vår fantasi och när J fått jobbet ringde vi runt till alla vi kände och tvingade dem att också googla in sig på "våra" öar.

.

Nu nostalgigooglar vi på trakter som vi redan känner till. Vi googlegår på gator i Stockholm, tittar in i Js föräldrars trädgård och googlar skidåkning i Dalarna.

.

När jag var liten brukade jag sitta med vår stora kartbok i knät och drömma om olika platser och fantisera om hur det såg ut i en liten ungersk by eller längs med den den amerikanska västkusten. Jag planerade hela liv utifrån den där kartboken. Jag skulle bo där, där och där.

Nu önskar jag ibland att min google earth kunde stanna någonstans, zooma in och vila på den platsen.